Vindersättning ska driva utbyggnad

Skriven av Christer Andersson den . Publicerad i Ettan

Det rör sig i ersättningsfrågan. Alltså hur lokalsamhället på något vis ska kompenseras när vindkraft etableras.

Stort hopp sätts till att en lösning skulle göra fortsatt utbyggnad möjlig. För just nu är det stopp.

I den lagrådsremiss som regeringen lämnat som följd av den så kallade Vetoutredningen nämns ersättningarna och återigen budskapet att frågan ska utredas: ”Frågan om införande av ekonomisk ersättning till kommuner och lokalsamhällen för att kompensera dem vars omgivning påverkas av vindkraftsutbyggnad bör utredas.”

Det intressanta här är kanske inte utredningen i sig. Flera liknande sådana har gjorts och mer intressant är kanske att inte bara kommuner ses som mottagare utan just lokalsamhället. 

På samma linje är centern som vill regionalisera fastighetsskatten för elproduktionsanläggningar, men ” ...tillsammans med nya former för ersättning som inte bara når markägaren utan också det kringliggande samhället.”

Regeringen tycks anse att en lösning på ersättningsfrågan är en förutsättning för vindkraftens fortsatta utbyggnad: ”En tydlig reglering av förutsättningarna för ekonomisk kompensation bedöms spela en stor roll för en rättvisare och mer välfungerande utbyggnad av vindkraften.”

Socialdemokraterna och centern är tongivande i de flesta av landets varande och blivande vindkraftskommuner. Så deras sammantagna bild av att bygd, lokalsamhälle, berörda människor och deras verksamheter ska gynnas eller kompenseras borde väga tungt framöver.

I lagrådsremissen framgår viljan till tidig tillstyrkan av vindkraftsprojekt, ställningstaganden som kan överklagas. Men det är svårt att se hur en laglighetsprövning i sig ska ge fler positiva besked om vindkraftutbyggnad. Men så kom beslutet om en snabbutredning i ersättningsfrågan. Ersättningarna blir drivkraften.

Att ersättningarna riktas rätt är väsentligt om syftet är att öka acceptansen för vindkraft där den etableras. De behöver nå de människor som faktiskt berörs, och öka möjligheterna för att bo, leva och verka framgent.

Den lägst hängande frukten i sammanhanget är ju annars att göra den statliga fastighetsskatten kommunal. Det kan göra att 100 000 kronor per modernt verk och år överförs till den kommunala kassan. Detta exempelvis enligt Svensk Vindenergi.

Brasklappar blir: Om de nya intäkterna inte hålls utanför det kommunala utjämningssystemet så tunnas de ut på sikt genom minskade statsbidrag. Men visst kan de kvarstå som intäkt i den kommunala budgeten. Om det ändå lyckas med utjämningssystemet; hur ska skatteintäkterna eller delar av dem kunna riktas till dem som berörs av utbyggnaden, till näringsliv och föreningsliv? 

Det går sannolikt inte enligt likvärdighetsprincipen, att gynna vissa framför andra kommunmedborgare, eller vissa företag framför andra. Skattevägen är ett trubbigt instrument.

Att enbart söka acceptansen hos kommunföreträdare, eller hos regiondito genom regionalisering av fastighetsskatten, kan vara en strategi men knappast tillräcklig.

Annars är ju själva kommunpolitiken i sammanhanget numer ofta styrd av sakligt och osakligt, och i bästa fall, just lokalt motstånd. Bättre blir att acceptansen söks i lokalsamhället än i lokalpolitiken. 

En följdfråga blir hur stor ersättningsnivån bör vara för att uppnå kommunal eller lokal acceptans. Utgår vi från den ungefärliga nivån på 100 000 per verk år, är det cirka en tredjedel av grannländernas återbäring kommunalt. På samma elmarknad.

Det är svårt att jämföra skattelagstiftningar och dessutom vad kommuner kan göra med skattemedlen. Ändå handlar det om i storleksordningen 20 gånger större ersättningar än de 10 000 kronor per verk och år som blivit praxis i frivillig ersättning från bolagen till lokalsamhället.

Det pågår en rörelse bland kommuner som gärna vill bidra till den gröna omställningen och vara en del av den. Men vad det gäller fortsatt utbyggd vindkraft inte ser den som möjlig om inte relevanta nivåer på ersättning eller kompensation för intrång nås. En nivå likt grannländernas.

Inom det rådande systemet med frivilliga utgivna 10 000 kronor per verk och år visas att de just privata medlen kan vara avgörande för en påtaglig lokal nytta och att pengar kan riktas rätt.

I samband med Vattenfalls parker i Åsele och Lycksele kommuner avsätts stordelen av bygdemedlen till Garantia som omvandlar pengarna till riskvilligt lånekapital till småföretag i trakten. En del reserveras till föreningslivet.

Kapitalförsörjningen är ett av de största problemen i gles- och landsbygder. Utan sådan vissnar tillväxten och utveckling uteblir. Medvindslånet används till finansiering av småföretag, både till nystarter och utveckling av befintliga. 

Detta i trakter där det knappt finns bankkontor kvar och ingen vill i vilket fall handskas med smålån. Medvindslånet funkar för att de ursprungliga pengarna är privata – och just inte skattemedel.

En kombination av förenings- och näringslivsmedel når berörd bygd, människorna och deras verksamheter. För kommunens del betyder det att näringslivskontoret får tillgång till ett finansieringsverktyg, ett rikare näringsliv blir möjligt som leder till skatteintäkter till kommunen.

Pengarna till bygdemedlen kommer idag från projektören genom att 0,2 procent av produktionsintäkten avsätts. Vilket läggs på elpriset, nämligen cirka 0.06 öre på en såld kilowattimme, vid ett elpris på 30 öre/KWh.

Om vi fortsätter använda det frivilliga systemet och att en överenskommelse görs om att tjugofaldiga nivån, i närheten av grannländernas, skulle avsättningen behöva bli fyra procent vilket ökar elpriset med en dryg ettöring för konsumenterna.

En sådan återbäring skapar sannolikt acceptans i berörda bygder och att incitament skapas för ytterligare utbyggnad. Med det skulle utbudet av vindkraft öka vilket sänker elpriset. Uträkningar finns på hur vindkraftutbyggnaden de senaste åren har lett till ett åtta öre lägre elpris.

Om ettöringen, eller de fyra procenten, läggs på produktionen på både nya och gamla verk ges konkurrensneutralitet bland vindkraftsbolagen. Och det är svårt att se att det finns någon förlorare på ett system enligt dessa principer. 

Men själva nivåerna är något man måste komma överens om mellan statsmakterna, bransch och i förlängningen kommunerna, där ju vindkraften placeras. Vilken nivå är rimlig? Och blir den drivkraft regeringen söker för att få fart på utbyggnaden.

• Industrins behov av grön el kan tillfredsställas

• Likaså kommunernas önskemål om högre lokal ersättning

• Den gröna omställningen kan genomföras för global nytta

• Detta till priset av något drygt öre på elpriset

• Vilket på någon sikt ger ett lägre elpris för konsumenterna när utbudet ökar

• Branschen kan fortsätta bygga vindkraft

• Ytterligt förstärkt kapitalförsörjning på lands- och i glesbygd

• Ersättningar når berörda människor och deras verksamheter

• Går renodlat att genomföra utan lagstiftning

• Renodlat behövs heller ingen kommunalisering av fastighetsskatten

• Säkerhetspolitiskt: mer inhemsk el och ökade exportmöjligheter

Torbjörn Laxvik